Nu när Tintin äntligen blivit en spelfilm som visas på biograferna kan man ta tillfället i akt att fundera på det här med 3D-bio över huvud taget. Det är en teknik som brukar dyka upp för att sedan försvinna igen, men nu kanske tiden är mogen för att låta 3D-tekniken stanna kvar i salongerna. Den borde ju förbättras med tiden, precis som annan teknik.
Alla former av 3D-teknik syftar till att ge bilden ett djup. Det förknippas framför allt med speciella glasögon, men effekterna går också att uppnå på andra sätt. Det viktigaste för att få fram detta djup är att skapa två parallella filmsekvenser, som visar samma scener men ur något olika perspektiv. Det är ju på detta sätt som vi upplever verkligheten. Antingen filmar man med två kameror samtidigt, eller så förändrar man perspektivet på den ena sekvensen i efterproduktionen, med hjälp av digital teknik.
Historik
Den första 3D-tekniken utvecklades redan på 1890-talet, men involverade en sorts teaterkikare som var för dyra för att tillåta visningar i någon större skala. På 20-talet arrangerades en del visningar av 3d-film i New York, men de filmer som visades där är förlorade för eftervärlden.
Den första guldåldern för 3D-film inträffade vid 50-talets början. Tack vare teknologiska landvinningar som polariserande film och stereoljud kunde man skapa ett större djup i upplevelsen, inte bara visuellt. Dessvärre var det krångligt att manövrera tekniken, eftersom den byggde på att två filmremsor projicerades samtidigt, ovanpå varandra och i perfekt synk. Tekniken var fortfarande för resurskrävande.
De senaste årens uppsving för 3D har att göra med bättre teknik, men det är för tidigt att säga om trenden kommer att hålla i sig. Det viktigaste är trots allt fortfarande en bra story.
